Moa De Bruin

En riktigt, riktigt dålig film

Okej så jag inleder den här kategorin med ett starkt anti-tips.

Jag trillade över filmen The Words från 2011 (viaplay). Såg ej klar eftersom den var såååååå dålig!! Den handlar om en författare som ger ut en bok baserad på ett manus som han råkar hitta i en gammal portfölj, vilken han i sin tur hittar på en loppis i Paris. Han blir alltså känd som författare till en bok som han inte har skrivit själv. Ops.

Varför filmen var asdålig:

Huvudpersonen Rory är en författarkliché som sliter med sitt skrivande. Oj oj oj. En lidande konstnär. Han kan knappt betala hyra och knappt köpa mat 🙁 Något brödjobb har han inte. Han måste ju skriva!! På natten. Jo, han skriver på natten?? På dagarna drar han runt i New York. Öh? Han HADE med andra ord kunnat ha ett heltidsjobb. Men av oklar anledning väljer han nudlar och oro.

Jo det förstås, han tigger ju pengar av pappis. Pappan säger att sonen borde ”bli en man” och börja försörja sig själv och flickvännen. Det tar skruv. Det värsta en man kan tänka sig är att bli kallad omanlig. Rory tar motvilligt ett jobb.

Han skickar in flera manus till bokförlag. Får nej på nej på nej. Vid något tillfälle blir han ändå kallad till ett möte. Hoppfullt! Enligt agenten har Rory skrivit ett ”fantastiskt, djupt och litterärt” manus. Men tyvärr är det ”för svårt för att ge ut”. ”Ingen skulle fatta”. Okej?? Helt klart ett möte som hade kunnat vara ett mail.

Flickvännen då. Ja jösses … Rorys stackars, stackars flickvän vars enda uppgift i livet är att uppmuntra den stackars författaren i sitt skrivande. Det är fo real karaktärens enda repliker. Att mannen är fantastisk. När flickvännen vaknar mitt i natten och ser honom sitta och skriva i hörnet av deras lilla etta, somnar hon om med ett leende på läpparna. Tryggt förvisad om att mannen ägnar sig åt sin stora passion. Det är ju, som vi alla vet, det enda en kvinna vill i livet. Se MÄN ägna sig åt sina passioner.

Vad hon har för drömmar framkommer aldrig. Inte under de första 40 minuterna i alla fall (sen stängde jag av). Kanske fick flickvännen blomstra i andra halva av berättelsen. Troligen inte. Men ah.

Slutligen hittar så Rory det där pappersmanuset som han skriver av och för in i sin dator. Flickvännen råkar läsa och hamnar i tårar. Hon GRÅTER när hon skakande (här trodde jag att hon skulle berätta att någon dött) talar om för sin man hur fantastiskt manuset är. Ursäkta, men det ska ändå mycket till för att någon ska gråta floder åt ett första utkast av ett manus?? Jo, jag får anta att det var ett första utkast Rory skrev av. Första utkast brukar vara dåliga på skämskuddenivå. Men ah. Är man ett avskrivningsgeni så är man.

Vi får sedan veta att manuset, som genast blir antaget, handlar om en romans i efterkrigstidens Paris. ZZZZzzzZZåååååå spännande. Men allt som utspelar sig i 40-talets Europa är ju per automatik stor konst. Enligt Hollywood.

Det var det jag hann se, för att nu dissa. Tack och hej.

Just det en grej till som störde mig: Att bokfolket hela tiden säger att manuset är så ”fantastiskt skrivet av någon som är så ung”. Bradley Cooper var 37 år när filmen spelades in. Så himla ung är man inte då. Närmare medelåldern än tonåren. Och ska han föreställa yngre i filmen så misslyckas man. MEN A JA.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.